Om man tittar närmare blir det tydligt att det i första hand handlar om råvaror och avtal om gruvrättigheter, men EU sträcker också ut handen efter de enorma litiumfyndigheterna i östra Ukraina. Dessa råvaror, som är absolut nödvändiga för den så kallade energiomställningen, får under inga omständigheter hamna i Rysslands händer, enligt målet. Det spekuleras mycket om Moskvas motiv och många saker antas. Målen för "VALUE WEST" verkar tydliga.
Allt detta inbegriper de stora arealerna jordbruksmark och produktionskapacitet som har köpts upp av västerländska "investerare" i över 10 år. Det är välkänt att den nuvarande amerikanska presidentens familj, i synnerhet hans tvivelaktiga son Hunter Biden, också är aktiv i Ukraina.
Utvidgningen av kriget handlar inte om att skydda Ukrainas statliga integritet för de "goda krafterna" från väst, utan tvärtom om en omfattande avfolkning och utköp av detta viktiga land i centrala Eurasien. Det eurasiska hjärtlandet ska på ett eller annat sätt bli en del av västblocket och dessutom avlägsnas från Rysslands intressesfär.
Dessutom vill det USA-ledda västblocket kraftigt försvaga den förhatliga fienden Ryssland eller destabilisera landet så mycket som möjligt.
Ukrainakriget är inte bara ett ombudskrig mot Ryssland - Ukraina är ett offer
Det återstår att se om naiviteten hos många ukrainare nu gradvis kommer att ge vika för insikt och besvikelse och om detta kommer att omsättas i handling.
Detta är inte bara ett ombudskrig mellan västblocket under USA:s ledning och Ryssland, där Ukraina används. Ukraina är avsett att försvaga Ryssland och är både ett slagfält och ett offer.
Å andra sidan är det också en Västvärldens krig mot Ukrainadär Ryssland - efter oändliga provokationer från väst i mer än 10 år - nu gör grovjobbet.
Tesen är att västvärldens strateger har som mål att ta kontroll över Ukraina på medellång sikt. Finns det något bättre sätt att uppnå detta än genom ett utifrån underblåst broderkrig mellan Ryssland och Ukraina där båda förlorar? Och... vissa andra skördar de förväntade vinsterna. Den västerländska försvarsindustrin och investmentbolagen är de främsta förmånstagarna, och den neokonservativa makteliten i USA - som varken är konservativ eller liberal, vilket den gärna vill låtsas om - förbättrar sin egen ställning både geopolitiskt och inrikespolitiskt, åtminstone är det planen. Den kan inte vara mer sofistikerad och perfid. Den som inte genomskådar detta spel med den transatlantiska krigsalliansen i västblocket, åtminstone i viss utsträckning, är drabbad av en oerhörd naivitet. Detta beteende har varit vanligt i mer än 100 år och är kännetecknande för skrupelfria amerikanska geostrateger, i allians med Storbritannien.
Samtidigt gynnas försvarsföretag och andra industrier av obeskrivliga summor europeiska pengar - skattebetalarnas pengar från flera hundra miljoner skattebetalare - till följd av detta krig. Detta beror på att det mesta av "Ukraina-stödet" kanaliseras direkt till västerländska vapenföretag, främst i USA, och aktieägarna gör vinst - skattebetalarna betalar för det; soldater, allt oftare tvångsrekryterade, dör; Ukraina blir alltmer ett fält av spillror; Ryssland konfronteras alltmer med stora skador på sitt eget territorium, och de sociala systemen i stater som tar emot ukrainska flyktingar betalar också för denna djävulska verksamhet. Handgångna män från de europeiska staterna och EU-institutionerna, som sällan tjänar sina länders och de europeiska folkens välfärd, spelar med i detta djävulska köpslående.
Nato är inte längre en försvarsallians, utan ett geostrategiskt medel för att nå ett mål. Provokation är metoden.
Varifrån kommer ärliga fredsansträngningar?
Ett så kallat fredstoppmöte i Schweiz den 15-16 juni 2024, där Ryssland som en viktig part i kriget inte deltog, säger en hel del om hur ledarkretsarna i väst bedömer situationen och vart den fortsatta utvecklingen bör riktas: Fortsatt krig och förstörelse - ett fredsförebyggande toppmöte möttes där. Militärt stöd en Samråd mellan de två parterna är inte rätt sätt att organisera ett fredstoppmöte. Som det till och med har sagts officiellt är toppmötets fokus inte på ett eldupphör eller det önskade slutet på kriget, utan på spannmålsexport från Ukraina, säkerheten i ett kärnkraftverk och olika humanitära frågor. Detta är utan tvekan viktiga frågor, men ett fredstoppmöte bör fokusera på något annat.
Ryssland ses inte som en förhandlingspartner eftersom ryska idéer och krav anses orealistiska och inte värda att diskutera. Däremot ställer det enade väst maximala krav på Ryssland som åsidosätter ryska intressen och känsligheter, vilket den ryska sidan förväntas acceptera. Detta underminerar alla fredsansträngningar.
Men i länderna i Västeuropa stämplas den som ser till sammanhanget eller pekar på utvecklingen och den tidigare historien snabbt som "Putinsympatisör", "Rysslandsvän" eller "högerextremist". Denna primitiva, osakliga inramning och illvilliga stigmatisering utförs hand i hand av mainstreammedia och politiker från ledande partier. Världen behöver förståelse och alla seriösa ansträngningar för att få till stånd en fredlig lösning, och ja: västvärlden och Ukraina skulle säkert behöva svälja några bittra paddor. Men väst är inte berett att göra detta redan från början. Eftergifter från det enade väst skulle också innebära att man erkänner att USA:s och EU:s inblandning i Ukrainas inre angelägenheter, som inleddes före 2014 och inkluderade kuppen mot Ukrainas dåvarande president Viktor Janukovytj, har misslyckats.
USA:s och EU:s strategi i Ukraina misslyckades
Varje liten reträtt från USA:s och dess västliga medhjälpares sida i riktning mot Rysslands ståndpunkter skulle avslöja att strategin att integrera Ukraina som helhet, inklusive Krim med den strategiskt viktiga Svartahavshamnen Sevastopol och ubåtsbunkern Balaklava, politiskt, ekonomiskt och socialt i västblocket och helt undandra landet från ryskt inflytande har misslyckats. Ryssland, med president Putin i spetsen, har redan flera gånger tidigare utmanövrerat USA:s strategier och dess allierade, vilket i allt högre grad ökar deras hat mot Ryssland. Med den ryskinitierade folkomröstningen på Krim, som resulterade i att Krim införlivades med ryskt territorium - oavsett om detta stred mot internationell rätt eller inte - har både Ukraina och det strategiska ledarskapet från USA lidit ett nederlag.
Den svartvita polarisering av detta krig som dagligen presenteras för oss är en uppvisning av den berättelse som sedan länge har inpräntats i våra sinnen: Ryssland är skurken och den enda ondskan - Ukraina är det oskyldiga offret. Det faktum att det finns andra nyckelspelare i spelet ignoreras. Lika obetydligt är det faktum att Ukraina var känt som ett utomordentligt korrupt land fram till krigsutbrottet till följd av den ryska attacken i februari 2022, och att ultranationalistiska krafter med rysshat och till och med kopplingar till nationalsocialismen i efterdyningarna av den så kallade Euro-Maidan 2014 kunde få inflytande i samhället, politiken och militären. Dessa inte oviktiga fakta har nu raderats bort.
Ungerns president Viktor Orbán fick nyligen utstå offentlig kritik för att han omedelbart efter att ha tagit över ordförandeskapet i EU:s ministerråd reste till Ryssland för att diskutera möjligheterna att sluta fred med den ryske presidenten. Orbán var inte bemyndigad eller, som ordförande för EU:s ministerråd, inte bemyndigad att hålla sådana samtal utan samråd. Alla borde vara angelägna om att se ett eldupphör och åtminstone möjligheten till fredsförhandlingar, oavsett om de agerar från en högt uppsatt EU-position eller som president i sitt eget land.
Om inte minst ett stort mirakel inträffar under de kommande veckorna kommer vi att drivas in i ett stort krig som eventuellt kommer att sprida sig utanför Ukraina. Men var skulle ett sådant mirakel kunna komma ifrån?
Vi må vara långt ifrån att se Donald Trump, USA:s presidentkandidat ännu en gång, som en frälsare, men om det finns åtminstone lite substans i hans uttalande och han kan arbeta för att få slut på kriget och hålla Nato och USA utanför internationella militära äventyr på medellång sikt, kan årets val i USA innebära något av ett mirakel. Trump arbetar trots allt redan i denna riktning som kandidat i den begynnande valkampanjen. I vilket fall som helst skulle hans presidentskap kunna sätta stopp för krigshetsandet med ett större republikanskt inflytande i båda kamrarna.
Andra aktörer från andra länder skulle kunna bidra till att föra en förhandlingslösning närmare, mot de västeuropeiska krigshetsarna. Visst är detta små ljusglimtar, men det finns en chans till ett mirakel, kanske till och med ett stort sådant.
Bli först med att kommentera