Preliminära anmärkningar om grottans allegori

Allegorin om grottan är en av de viktigaste och mest kända filosofiska liknelserna. Den utarbetades av den grekiske filosofen Platon (ca 428 till ca 348 f.Kr.). Allegorin om grottan är känd som Tillägg till Platons allegori över linjerna och allegorin över solen som alla kan hittas i Platons omfattande kompletta verk "Politeia" ingår. Liknelsen om grottan följer de två andra liknelserna som den är baserad på.

Allegorin om grottan kan emellertid också förstås fristående och illustrerar den svåra och smärtsam väg från okunnighet till insikt. Dessutom illustrerar den de svårigheter och faror som hotar en person om han vill föra sin nya kunskap och insikt om verkligheten närmare andra som fortfarande befinner sig i okunnighetens mörka grotta och vill befria dem från bedrägeriets bojor och illusionernas grotta.

Det påpekas dock att det är en plikt och en ansvarsfull uppgift gentemot ens medmänniskor att upplysa andra i okunnighetens grotta.
Grottliknelsen brukar tolkas som en bildlig förklaring som beskriver vikten och innebörden av bildning och filosofisk kunskap samt de smärtsamma ansträngningarna på vägen dit. Liknelsen är inbäddad i "Politeia", som är den äldsta kända statsfilosofin och politiska utopin i Europa, kompletterad med Platons idéteori. Tolkningen kan därför även inriktas på andra aspekter: sociala och politiska sammanhang, maktutövning och styre samt människors agerande i en gemenskap.

En betydande del av liknelsen om grottan, efter själva beskrivningen av liknelsen, handlar om regeringen och frågor om statsfilosofi. Eftersom denna del i slutet endast har en begränsad koppling till själva liknelsen och är mycket omfattande, utelämnas dessa överväganden till stor del här bortsett från några få nyckelpassager.
I Platons verk "Politeia" är det goda och sanningen av stor betydelse, varvid kunskap och förverkligande också tillskrivs det goda och likställs med solens ljus. Detta betonas också i allegorin om grottan.

Som brukligt var bland de gamla grekiska filosoferna förmedlade Platon sina förklaringar och lärdomar med hjälp av fiktiva samtal eller dispyter mellan välkända personer. Detta resulterar i en presentation av en blandning av undervisning, drama och berättande som är främmande för oss idag. Liknande stilgrepp för att förmedla kunskap, dygder eller andra lärdomar känner vi igen från gamla europeiska sagor eller myter och legender. Här förmedlas värderingar och lärdomar genom handlingar och samtal - genom analogier och allegorier.
Den fiktiv huvudroll bär i hela Politeia Platons vördade lärare Sokrates. Han är den färgstarka huvudpersonen. Platon skrev Allegorin om grottan som en detaljerad och förskönad dialog mellan sin egen bror Glaukon och Sokrates.

För begriplighetens och längdens skull återges liknelsen, som i originalet återges mycket utförligt, här i en något förenklad och förkortad form och dialogformen är reducerad, vilket är brukligt idag. På så sätt kan förklaringen och de påståenden den innehåller förstås utan omvägar. Framför allt kan den översättas mycket mer tillförlitligt till olika språk än vad som skulle vara möjligt från den gamla tyska versionen.

* * *

Allegorin om grottan

"Jämför människans natur i förhållande till utbildning och outbildning med följande tillstånd.

Föreställ dig människor i en underjordisk grottliknande bostad med en ingång längs hela grottans längd. I denna grotta är de sedan barnsben bundna vid nacke och lår, så att de sitter kvar på samma plats och bara kan titta framåt, mot väggen mitt emot ingången. Det är inte möjligt att vrida på huvudet på grund av bindningarna.

De har ljus från en eld som brinner på avstånd i riktning mot utgången, ovanför och bakom dem. En stig löper mellan elden och fångarna ovanför. Längs denna väg byggs en mur bakom fångarna, liknande den mur som dockspelarna placerar framför åskådarna och över vilken de utför sina dockkonster.

Se nu längs denna mur människor som bär alla möjliga saker som sticker ut över muren, kärl, bildpelare och alla möjliga andra saker av sten och trä. Några talar, andra är tysta.

Hur skulle människor som fångats på detta sätt kunna se något annat av sig själva och andra än de skuggor som elden kastar på grottväggen mittemot dem om de tvingas hålla huvudet stilla under resten av sina liv?
När de pratade med varandra, kommunicerade de om vad de såg och för att namnge vad de såg?
Och även om deras fängelsehåla hade ett eko därifrån, om någon av de förbipasserande talade, skulle de tro att skuggorna på väggen talade.
I vilket fall som helst kan dessa människor som är fångade på detta sätt inte betrakta något annat än skuggorna på väggen som den verkliga saken.
Om en av dessa fångar befriades från sina bojor och omedelbart tvingades resa sig upp, vända sig om, gå och titta ut ur mörkret mot ljuset, skulle han alltid känna smärta från det bländande ljuset. Och på grund av den flimrande bländningen kunde han inte tydligt känna igen de saker som han tidigare bara hade sett skuggorna av.

Vad skulle han förmodligen säga om någon försäkrade honom att han hittills bara hade sett overkliga saker i sitt liv, men nu var han närmare det verkliga och det existerande och kunde se korrekt? Och om han nu såg de saker som hade passerat, skulle inte denna person bli helt förvirrad och behöva tro att det han hade sett tidigare i sitt liv möjligen var mer verkligt än det som visades för honom nu?
Och om denna person till och med tvingades se in i själva ljuset skulle hans ögon förmodligen göra ont. Och han skulle vilja fly och återvända för att se det han är van vid och kan se.

Och om någon med våld släpade honom därifrån genom den hårda och branta stigningen och inte släppte honom förrän han hade fört honom till solens ljus, skulle han då inte känna stor smärta och vara motvillig att släpas? Och om han skulle nå det bländande ljuset, skulle han till en början inte kunna se någonting av det som fanns omkring honom.
Så han måste vänja sig vid att se det här ute. Först skulle han lättast känna igen skuggor, sedan andra saker och människor. Och han skulle också titta på vad som fanns på himlen.

Och han skulle föredra att titta på själva himlen på natten och se månens och stjärnornas ljus snarare än solen och dess okända ljus under dagen. Men i slutändan skulle han förmodligen också kunna se solen själv på sin egen plats.
Och sedan kommer han att få reda på att solen skapar tider och år och allt annat och hur stor dess betydelse är.
Och om han nu minns sitt första hem och den lilla visdom som fanns där och sina medfångar på den tiden, skulle han då tycka att han hade tur i sin nuvarande situation?
Och om de hade hedrat och prisat varandra där för den som bäst kunde minnas de förbipasserande skuggorna på väggen och deras detaljer, skulle han fortfarande vilja vara här ute bland dem och förundras över skuggporträtt?
Eller kommer han att möta det homeriska och skulle han hellre vara ute på fälten som daglönare och låta allt hända honom än att leva där nere igen med sådana idéer?

Även om en sådan person skulle stiga ner igen och sätta sig på sin forna pall, skulle inte hans ögon vara fulla av mörker och hans syn svag, eftersom han kom så plötsligt från solen? Och om han skulle tävla igen i skuggornas granskning med dem som alltid var fångade där, skulle de inte skratta åt honom och säga om honom att han hade kommit tillbaka från ovan med ögon fulla av mörker? De skulle håna honom när han talade om sakerna och solens ljus, säga att det inte var värt att försöka ta sig upp dit och att alla som försökte lossa dem och ta dem upp dit skulle behöva dödas om de kunde fångas."

Utdrag ur liknelsen - Sokrates förklaringar till Glaukon:

"Likställ uppstigandet och kontemplationen av de högre tingen med själens uppstigande till kunskapens rike. Endast med svårighet kommer du att kunna se idén om det goda. Men när du har sett det, ser du kunskap som orsaken till allt som är rätt och vackert.
Den som vill handla förnuftigt, vare sig det gäller egna eller offentliga angelägenheter, måste se ljuset och solen, som i egenskap av härskare frambringar sanning och förnuft.
Om någon har förnuft, bör han tänka på att uppfattningen kan störas av två saker: när man förflyttas från ljus till mörker, och när man förflyttas från mörker till ljus."
[...]
"Och är det inte också naturligt och nödvändigt, efter vad som hittills har sagts, att varken de obildade och okunniga om sanningen kommer att leda staten på rätt sätt, eller de som ständigt tillåts ägna sig åt vetenskaperna?
Och det åligger de mest utmärkta naturerna bland våra invånare i staden att söka den kunskap som vi ovan angett som den största, nämligen att se det goda och att göra resan uppåt till det. Men när de har sett tillräckligt där uppe får de inte tillåtas att stanna kvar där och inte vilja återvända till dessa fångar eller ta del i deras öde. Vill vi göra dem orättvisa och anklaga dem för att leva sämre, trots att de skulle kunna göra det bättre?"
[...]
"Så nu måste ni åter stiga ner till de övrigas boning och vänja er vid mörkret igen tillsammans med dem. På detta sätt kommer ni att se tusen gånger bättre än de där, och känna igen varje skuggbild för vad den är och vad den är av, eftersom ni själva har sett det vackra, det goda och det rättfärdiga i sanning. Och så kommer staten att administreras för oss och för er med vaksamhet och inte med drömmar, som de flesta av dem nu administreras av dem som deltar i skuggstrider med varandra och är splittrade över högsta makt som om det vore en stor vara.
Men sanningen är denna: den stat där de som är kallade att styra har minst önskan att styra kommer nödvändigtvis att vara bäst och mest lugnt administrerad, men den som har fått motsatta härskare kommer också att vara motsägelsefull."
[...]
"Om du visar dem som skall styra ett sätt att leva som är bättre än att styra, då kan du se till att staten är väladministrerad. Ty endast i en sådan stat kommer de verkligt rika att regera, de som inte är rika på guld, utan på det som de välsignade skall vara rika på: ett dygdigt och förnuftigt liv.

Men om de hungriga och fattiga tar sig an offentliga angelägenheter, i tron att de måste gripa tag i bra saker därifrån, kommer det inte att räcka. För om administrationen blir något att slåss om, måste ett sådant inhemskt och internt krig förstöra de krigförande själva och resten av staten."